Strömstad dag 1, Fredag

Helgens startkoncept – tre dykare per dykflaska.
Strejkande kompressor, hummertinor, friflödande reg och svårladdad
 lampa gjorde helgen till ett äventyr.

Torsdag kväll susade tre bilar med sju dyksugna Sundsdykare mot
 Strömstad. Humöret var på topp och bilarna fullastade med nyfyllda flaskor och
 servade grejor... eller hur var det nu egentligen..? Vandrarhemmet var
 mysigt och väl framkomna installerade vi oss i två rum. Medhavd dricka
 och snacks förtärdes i sällskapsrummet under trevliga, förväntansfulla
 former.

På morgonen stod sju morgonpigga dykare redan i den iskalla blåsten på
 kajen när Johnny kom för att öppna upp. Utrustning skulle monteras,
 båten lastas och två flaskor behövde fyllas. När Johnny drog igång
 kompressorn stannade den på 30 bar. Efter en stunds skruvande och testande
 samt krismöte i Johnnys stuga beslutade vi oss för att i alla fall göra
 ett dyk och lösa resten senare. Ett dyk skulle vi i alla fall lyckas få
 den dagen.

De två dykarna som skulle fylla luft kontrollerade sina flaskor och
 fann att de båda hade åtminstone 1/3 kvar i flaskan. Eftersom en av
 dykarna som hade fulla behållare, dessutom hade en longhose, så det
 beslutades om en avancerad dela-luft-variant.

Johnny lade till båten utanför Syd Hällsö. Dyket blev förvånansvärt bra
 med både krabbor, hummer och stora fiskstim. Sikten var god och det
 var tre nöjda dykare som 26 minuter senare bröt ytan med ca 50 bar var i
 flaskorna – helt enligt regelboken (nästan..). Hur nu detta gick till
 kan bara krabborna i Strömstad skvallra om.
Samtliga dykare var överens om att den här dykplatsen måste tillhöra de
 bättre.

Kvällen ägnades åt avancerad krisplanering i avvaktan på besked från
 Johnny huruvida kompressorn skulle bli lagad till nästa dag. Alternativa
 dykställen letades fram och frågan ”stanna eller åka” stöttes och
 blöttes en bra stund på kvällen. Till sist avgick ”stanna”-sidan med knapp
 seger och vi höll tummarna att Johnny skulle få sin kompressor lagad
 till nästa dag. Skulle det fungera?

Kunde dykplatserna bli bättre? Skulle vi få dyka på luft eller tvingas
 utveckla gälar? Skulle Patricias dyklampa hålla laddningen? Vilken av
 Kristians båda torrdräkter skulle ta hem segern som blötast? Nervösa men
 också förhoppningsfulla gick vi slutligen till kojs.

Strömstad dag 2, Lördag

Den mulna lördagmorgonen anlände sundsdykarna först på
plats igen. Skulle kompressorn komma igång? Var det
rätt att inte åka vidare till ett annat dykcenter?

Efter en halv timmes väntan dyker en servicetekniker
upp och spenderar 5 minuter i kompressorkontainern,
sedan var alla problem borta. Exakt vad teknikern
gjorde fick vi inte riktigt reda på men det hade något
med mjukvaran(!) i kompressorn att göra, undrar vilken
platform de kör på Bauer. Sannolikt ingen svensk
 iaf.

När väl kompressorn är igång uppstår nästa problem.
Hänglåset till kontainern med vår utrustning har
rostat ihop under natten och Jonny lyckas inte öppna
det. Då kändes det som om det kanske inte var meningen
att vi skulle få komma ner i havet ändå. Efter tappert
men misslyckat försök med siliconfett åker Jonny iväg
för att köpa låsspray.

Gissa om vi var glada när låset senare, äntligen,
öppas?

Även om det blåste betydligt mindre under lördagen än
under fredagen så gick där en del sjö på väg ut. De
som inte satt ner i båten blev översköljda på vägen
ut, men så är det väl meningen att man ska smaka salt
på västkusten?

Första dyket blev ett grund. Vi hoppade ner intill en
prick utan någon synlig klippa över havet. Väl under
ytan simmar vi ett fantastiskt landskap, eller något
som närmast ser ut som en anlaggd trägård under ytan.
Klipporna ner till 10m har små snäckskals tungor
mellan sig med vackert böljande alger planterade längs
kanterna. Sikten är jättebra, men vad som är ännu
bättre är strömmen. I perfekt takt åker vi längs med
bergväggen utan att knappt behöva röra oss. Dyket
innehöll nästan allt som västkusten har att erbjuda.

Efter en lunch på vandrarhemmet (vissa sneglade
avundsjukt på resterna av Anders och min
kycklinggryta) bar det av igen. Denna gång utan större
missöden. Dyket blev på utsidan av flatholmen. Här
passerar norgefärjan med jämna mellanrum och Jonny
varnade att det skulle kunna bullra en del i vattnet.
Nere i vattnet letar man sig snabbt fram till en vägg
och följer denna bortåt. Någon hade frågat Jonny om vi
skulle leta reda på botten, men svaret var att det
skulle man inte. Här var det djupt. Väggen var
jättefin och märkligt nog hade vi nog ännu bättre tur
med strömmen denna dagen för vi kunde med minimal
ansträngning åka med den bort för att sedan gå upp
några meter och möta strömmen åt andra hållet på väg
tillbaka. Naturligtvis kör norgefärjan förbi och
naturligtvis låter den, låter väldigt mycket. Trots
att man mycket väl vet att den är långt borta vill man
nästan krypa ner i ett hörn för att skydda sig.
kusligt.

Uppe i ytan efter ca 50 minuter ser vi Jonnys båt
drivande mitt i farleden. Vad Anders och jag inte
känner till är att Jonny strax tidigare kört in i en
flytlina (förbjudet med flytlinor) till en hummertina
och den fancy-pancy duo-prop propellern är hopplöst
insnärjd i nylon. Medan de andra sundsdykarna, som
redan var uppe i båten och inte fattade att det var fara på
färde slappar, får Mattias slita med en rostig morakniv för att
hacka loss linan. Med bara någon minuts marginal innan
båten skulle driva upp på klipporna får Mattias bort
tillräckligt med lina för att Jonny skulle kunna
starta motorn. Svettigt. Under tiden har anders och
jag drivit med strömmen undrandes över vad som händer,
jag blåste upp min ytmarkeringsboj för att öka chansen
att passerande trafik skulle se oss. Det är tryggt att
ha med en boj även när man inte tror sig behöva den.
En lång lina hänger efter båten på vägen in till
strömstad och Jonny ser orolig ut.

Hemma igen på vandrarhemmet är alla dock mycket nöjda
med dagens dyk och kvällsmaten blir gigantiskt på
restaurang park. Personalen där förstår dock inte vad
man menar med bourgare :)

Hur skulle det gå på söndagen? Hur gick det med
propellern? Skulle det bli storm?

Strömstad dag 3

Efter två ganska äventyrliga dagar med strejkande kompressor, lina i propellrar såg vi med viss bävan fram emot vilken dagens malör skulle bli. Den rådige Johan hoppade glatt i hamnen med kniv i hand och friade båten från de sista av gårdagens intrasslande tamp. Som tur var var detta nog dagens mest dramatiska händelse Vädret var ungefär som det varit de senaste dagarna, lite vind och lite våg!

 

Dagens första dyk genomfördes vid en liten holme som heter nattholmen. Detta var en trevlig dykplats, hade inte de andra dagarnas dyk skämt bort oss så hade platsen troligen rankats som ”super”!

 

Efter en stärkande lunch som för min del bestående utav pressbyrå korvar, pigal och en skotte (chokladen), gäller ju att få i sig något från hela kostcirkeln om man skall orka dyka, så bar det iväg till dagen andra dyk. Då vinden hade tilltagit så genomfördes dyket på samma plats som gårdagens andra, fast vi hoppade i lite längre in, tanken var att vi skalle avsluta detta dyk där gårdagens påbörjades. Innan jag hoppat i kollade jag för säkerhetsskull flera gånger att jag kopplat min torrdräktsslag. Jag ville inte upprepa gårdagens pinsamma incident där jag förmanande upplyst Kristina om vikten av att koppla in sina slangar.  För att sedan själv upptäcka att jag glömt min slang samtidigt som jag sjunker med en torrdräkt klämmandes allt hårdare kring kroppen.   

Vi hoppade i alldeles inne vid land, dumpade luften och ”singlade” ned till stenbotten på 10 m djup. Redan på vägen ned fick jag känslan av att detta skulle bli en ”gött” dyk och det blev det. Efter en snabb genomkänning att allt stod rätt till började vi simma norrut (praktiskt att alla dyk i strömstad tycks gå norr ut?!). Efter lite simmande så kom vi ut över en fin mjukbotten som vi följde på väg ned mot starten av djupravinen som vi dykt på dagen innan. På vägen ut hittade vi ett bildäck med en liten hummer i, den såg ut o trivas i sitt moderna boende när vi simmade förbi kom den kom ut och vinkade lite innan den kröp in igen i sitt runda hem.

 

Vi hängde ganska länge på vårt max djup och gled utmed en väg. Här klarnade sikten upp och blev riktigt god, allt var mysigt jag frös inte, bägarkoraller är allt bra fina! Hummertinan som låg 5-6 meter under oss på botten lystes stämningsfullt upp av Johans sökande, svepande Ledljus. Jag kände mig helt tillfreds i harmoni med min omvärld. Kväve berusning behöver inte alltid vara något negativt!

 

Då vi bröt ytan efter 46 minuter så satt maxdjupets sköna känsla kvar. Jag vet inte om det bara är jag som upplever det så men jag tycker det sista dyken på resorna alltid har en tendens till att bli det bästa. Det är precis som om havet inte vill släppa en utan att avsluta med en ”cliff hanger”, detta för att säkerställa att man troget återvänder.