De sista kilometrarna in till Strömstad slingrar sig runt de bohuslänska bergsknallarna. När vi kom körandes här låg det dimma över åkerlapparna, och temperaturen var bara några få plusgrader. Det hade utlovats fint väder för helgen, men några högre vattentemperaturer väntade vi oss inte. Staden låg så gott som öde timmen innan midnatt, men Johnny Persson mötte upp och lotsade oss genom hamnkvarteren till sitt dykcenter. Den gamla industrilokalen ligger alldeles vid vattnet och ovanvåningen är ombyggd till ett vandrarhemsliknande boende.

Den första morgonen bjöd på blå himmel och spegelblankt vatten. Efter frukosten sattes dykpaketen ihop och lastades ner i båten. De sju sundsdykarna fick samsas om utrymmet med två läkare från Göteborg på en rymlig dykbåt. Färden ut till Kosterfjorden och dykplatsen tog mindre än 15 minuter med den snabba båten. I det sjugradiga vattnet var sikten häpnande. Fisklivet gick på sparlåga, men skaldjuren höll sina positioner tillsammans med nakensnäckorna samt en och annan sjögurka. Johan Persson hade med sig en digitalkamera ner i djupet och förevigade en del av faunan. Det kalla vattnet gjorde säkerhetsstopp till en frusen historia, men väl uppe i båten tinade solen upp sällskapet.

Dykningen runt Kosteröarna präglades framför allt av den goda sikten. Att hänga vid en brant vägg gav pirr i magen och mystikkänslor i resten av kroppen. På 20 - 30 meters djup fick man lite akvariekänsla med massor av mjukkorall och stora sjöborrar som sällskap. Den garvade dykledaren tog oss till lugna ställen utan jobbiga strömmar och tråkig sjögång.

Efter ett lyckat nattdyk och en god natts sömn tog vi oss an dag två. När Annelie tittade ut genom matsalsfönstret såg hon tre tech-paket liggandes på kajkanten. Det skulle tydligen dykas med rebreather och nitrox idag, och det var norrmän som stod för underhållningen. Ribban höjdes med ens från Mares grundpaket med plastig inflator till dubbla förstasteg, 24 liter andningsgas och vingväst. Norrmännen visade sig naturligtvis vara sympatiska och dykutflykten blev lyckad. Somliga påstår dock att den största behållningen var att se på när lille Ole skulle få på sig sitt 40 kg dykpaket utan hjälp av sin kamrat. En skalbagge på rygg kan tjäna som liknelse.

Dagens andra dyk var nog lägrets mest minnesvärda. Johnny tog oss upp mot norska gränsen och inloppet till Singelfjorden. Singelfjorden övergår längre in i landet till Idefjorden, och utgör där en del av gränsen mellan Norge och Sverige. Här skulle det dykas längs en vägg med intressant djurliv. Ytvattnet visade sig vara grumligt, men en bit ner klarnade det upp och vi möttes av en ljus snäckskalsbotten. Efter några minuters dykning kom vi fram till stupet. Med en känsla av svindel gled vi över kanten och lät gravitationen dra oss ner i mörkret. Johans kamera blixtrade då och då till i det dunkla ljuset och stämningen var trolsk. Stora sjöborrar och massor av bägarkorall klamrade sig fast på berget. Under oss var det bara mörker. Efter en stund kom vi fram till en anemonbeväxt lina som verkade stiga upp ur intet. Vi utforskade några skrevor i väggen på vägen mot ytan, och i de grunda områdena med stenbumlingar och krabbor avslutades dyket med ett säkerhetsstopp.

På söndagen gjorde några i sällskapet bara ett dyk, medan resten stannade kvar och gjorde ytterligare ett. Med sköljda dykgrejor och härliga dykminnen från ett vårläger på västkusten tog E6an oss hem igen till vårliga Skåne. Imorgon är det måndag.

Vi var med: Anneli Pelinder Oddsson, Ragnar Oddsson, Niklas Strid, Johan Redestig, Johan Persson, Malin Åberg, Andreas Jilsmark.