Efter flera dagars stilla väder med svaga vindar låg havet utanför Malmö lugnt. Klubbåten låg, för ovanlighetens skull, i Malmö i väntan på nytt släp. Förutsättningarna var med andra ord de rätta för vrakdykning i sundet. Vid halv sex-tiden samlades fyra Sundsdykare på parkeringen i småbåtshamnen för att göra ett kvällsdyk på Kanonvraket.

Kanonvraket ligger på öppet vatten strax utanför Saltholmen på danska sidan av Öresund. Vraket är oidentifierat, men är förmodligen en dansk fregatt från 1700-talet. Det hittades så sent som 2002 efter tips från fiskare och ligger rättvänt på elva meters djup. Hon mäter 48 meter från för till akter och dryga tolv meter på bredden, och det är de 16 kanonerna som försvarat skeppet som i dykkretsar gett dykplatsen namnet Kanonvraket.

Efter att klubbåten tankats och lastats bar det iväg ut genom hamninloppet och vidare i riktning mot broderlandet. Vi passerade snart fyren vid Kalkgrundet och for vidare över Flintrännan till Markgrundet. Resan tog mindre än en kvart på det svagt krusiga havet, och när GPSen visade att vi var framme slog vi av motorn, och ekolodet började sondera botten. Efter några vändor var vi det ganska klart var vraket låg. Först i vattnet var jag och fotografen Riki.

Vi landade på botten endast några meter från vrakets ena kortsida. Den lätta slagsida som det har gör att ena bogen bildar en nästan vertikal vägg som sticker upp cirka tre meter från botten med ett svagt överhäng. Kanonerna som stuckit ut över relingen på denna sida båten pekar nästan rakt upp mot ytan, och mynningarna är fortfarande lätta att identifiera. Piporna har blivit fyllda med sediment genom årens lopp, kanonkulorna som har passat i dem kan man hitta på skrovets insida i rostiga högar.

Efter att ha simmat två gånger fram och tillbaks längs den gamla båten hade vi sett ett antal kanoner som samsas om utrymmet med bland annat simkrabbor, plattfiskar, kelp och snultror. I den medelstarka strömmen kunde man beskåda ovanligt många brännmaneter för att vara Öresund, men i övrigt var inte djurlivet mycket mer omfattande än runt Cementa-ön. Den steniga botten tillsammans med vrakresterna huserade dock en hel del växtlighet, och i slutet av sommaren och början av hösten borde här vara betydligt mer djurliv.

Andra paret i var Mikael och Daniel. Efter en knapp timme var även de nöjda, och när de hade pallat sig upp i båten bar det av hemåt igen. Havet låg spegelblankt och solen började tappa höjd över Köpenhamn. En underbar sommarkväll med trevlig vrakdykning på hemmaplan är väl en naturlig sammanfattning i loggboken.

Text: Andreas Åberg Foto: Riki Virc